Många lever i osäkerhet i JDT:s revolution

Efter en ledig dag på den spanska solkusten och det utan större mängder regn väntar träning för landslaget under onsdagen. Nu ska de 23 uttagna spelarna fortsätta att nöta in landslagets spelsätt som förhoppningsvis ska ta Sverige till VM 2026 i Nordamerika efter höstens kvalspel.

Ingen har missat att Sveriges spelidé är en revolution jämfört med tidigare. Landslaget ska stå högt och försvara samt pressa motståndarna för att vinna bollen. De gånger man har bollen gäller det att gå snabbt framåt för att de offensiva spelarna ska kunna söka målchanser och avslut. Från riskminimering till riskmaximering och full fart framåt snarare än håll tätt bakåt.

Även när det handlar om landslagets spelartrupp är det ett rejält skifte i omsättning och kontinuitet. Under det första årets fem samlingar under Jon Dahl Tomasson var det 39 spelare som deltog och över 30 spelare fick speltid i de tio matcherna. I de sex tävlingsmatcherna i Nations League i höstas var det nästan 30 spelare som antingen startade matcherna eller fick hoppa in i laget.

Annat var det under Janne Anderssons första fem år som förbundskapten. Man kunde plocka ut både trupp och startelva i sömnen och skiftena var få och skedde långsamt. Efter EM 2021 när en del av landslagets stomme lämnade blev det större rotation, men knappast som under efterträdaren Jon Dahl Tomassons ledning.

Man kan hävda att det beror på att Andersson hade färre val eller att det var givet vilka som skulle spela, men jag hävdar att Sveriges två senaste förbundskaptener bygger lag på olika sätt. Jon Dahl Tomasson har inventerat under sitt första år, men även i tävlingsmatcherna har det kommit in spelare som ingen trott på och på ett sätt som aldrig skett under Janne Andersson.

Under ett år av JDT har vi gång på gång blivit överraskade av förbundskaptenens uttagningar. Exempelvis hade nog en del trott på Mattias Svanberg, Emil Forsberg, Jens Cajuste, Ludvig Augustinsson och Emil Krafth här i Marbella, men icke. I stället Besfort Zeneli, Hjalmar Ekdal, Samuel Dahl och Gustaf Lagerbielke uttagna från start och Oliver Dovin och Benjamin Nygren inkallade vid skador. Emil Holm kom in först när Hugo Bolin blev samlingens fjärde återbud.

Dessutom kan det gå undan för en del spelare som det gjorde för succémannen Alex Douglas. Utan landslagsmeriter blev han uttagen i augusti och klev rakt in i startelvorna i de första tävlingsmatcherna. Därefter har mittbacken som spelar i Polen åkt ur landslagstruppen och är inte med alls när det väntar träningsmatcher mot Luxemburg och Nordirland.

Jon Dahl Tomasson är besatt av att han och ledarna ska se varenda minut på plan som spelarna i den stora grupp man följer gör. Totalt är det 55 spelare som man har koll på och pratar om i staben var 14:e dag, enligt vad han säger på Coaches' voice. Allt för att kunna bedöma exakt vilka som bör vara med och som passar ihop med de andra spelarna.

Speltiden är viktig och för Hjalmar Ekdal och Gustaf Lagerbielke har exempelvis klubbskiften på lån i vinter gett plats i den här landslagstruppen. Eric Smith däremot har bytt position i klubblaget och inte heller stått för passningar som slår ut lagdelar i lika stor utsträckning. Därför fick han inte chansen. Givetvis besviken precis som en del andra av de ratade spelarna som tidigare varit med i trupp efter trupp. Nya tag, helt enkelt.

Klart att Sverige fortsatt har en stomme. Nu är Dejan Kulusevski skadad men han är i topp i både speltid och starter över Jon Dahl Tomassons tid och Tottenham-stjärnan är central. Där kan vi räkna in Alexander Isak, Viktor Gyökeres, Isak Hien, Anton Saletros, Yasin Ayari, och numera också Gabriel Gudmundsson. Precis som lagkaptenen Victor Nilsson Lindelöf som trots dåligt med speltid är med.

Målvaktsettan Robin Olsen som i många år haft svårt med speltiden i klubblaget fick starta och stå de fyra träningsmatcherna under våren 2024. En tydlig signal om statusen. Skador satte stopp för spel i höst och Viktor Johanssons insatser har åtminstone gett Olsen en tydligare utmanare. Nu får de varsin match de kommande dagarna och Johansson får stå mot Nordirland som är bättre rankat.

Men det är uppenbart att JDT vaskat fram en del spelare som få hade placerat i en svensk startelva våren 2025. Gabriel Gudmundsson som mittback? Tror inte det. Ken Sema och Niclas Eliasson som wingbacks? Nja. Anton Salétros och Yasin Ayari som givna på det centrala mittfältet? Inte på det dominanta sättet som de tagit platserna.

Sverige har gjort vad som krävts under JDT:s första år och vunnit gruppen i Nations League. Det svajade i starten i Baku i september och där Viktor Johansson höll laget i matchen, men sedan finns bara poängtappet borta mot Slovakien. När man skruvar upp kvaliteten på motståndet i höst är det givet att Sverige också måste vara bättre.

Utan tvekan finns en hel del intressanta spelare bakom de givna och där många spelar regelbundet i någon av de fem största ligorna. Nu skadade Hugo Larsson, Sebastian Nanasi, Jesper Karlström, Anthony Elanga och Lucas Bergvall är alla där och vill starta i laget. De sätter tryck på de andra.

Konkurrens är av godo. Även om vi ofta får höra spelare tala om att de behöver sin tränares förtroende är det givetvis så att fler som är aktuella på en plats driver på spelarna. Frågan är när konkurrensen blir negativ? En för stor osäkerhet kan innebära att man inte vågar utmana och eller ta risker för att man kan tappa platsen.

Ändå handlar det om att spelarna får vänja sig vid en annan modell. Det positiva med JDT-bygget är att det kan gå mycket snabbare framåt. Visst, falluckan är alltid där för en del, men många får möjligheten att visa vad de går för. Om inte i match så i varje fall i träning och det gör det spännande att se vad som väntar under Dahl Tomassons ledning.

Att skissa på en tänkt startelva i VM-kvalet är definitivt inte lika lätt. Just nu tror jag på Olsen i mål, en trio med Lindelöf, Hien och Gudmundsson i backlinjen samt Kulusevski bakom Gyökeres och Isak på topp. Det lämnar fyra platser öppna och av yttrarna är Sema närmast spel. Eliasson utmanas nu av Elanga, men kanske någon annan.

Centralt på mitten slåss Salétros, Ayari och Bergvall om två platser och kanske Hugo Larsson ansluter till striden i juni. Klart att det väntar fyra landskamper och det ska gå ett halvår innan VM-kvalet börjar. Någon som ligger nära startelvan är Nanasi. Han och de andra som vill vara med kan bara ge allt när de får chansen.

Frågan är om vi sett det sista av Emil Forsberg och Ludvig Augustinsson? Nu är det testmatcher i mars och det kommer fler chanser i juni, men sett över hela JDT-året har de inte så mycket speltid under höstens tävlingsmatcher. Kanske ett tecken på att förbundskaptenen ser andra spelare som är intressantare för landslaget.

Det går inte att anklaga JDT för att vara känslostyrd eller sentimental. Snarare är det uppenbart att han har en inre grupp av spelare som han knutit tätt till sig. Där han kan ta med dem till podiet för att öppet hylla dem för insatserna på planen. Vi har sett det flera gånger under året. Han skapar en stark relation till spelarna som ska vara ett fundament i lagbygget.

Därefter finns det ett gäng spelare som alla har en möjlighet att ta sig in i truppen och laget. Om de bara presterar i klubblaget och visar vad JDT och hans stab vill se. De har alla sett att rätt få spelare är heliga för förbundskaptenen när han driver på landslaget i att underhålla och göra resultat på samma gång.

Onekligen spännande att se inte bara en pågående revolution utan två kring det svenska landslaget och där en hård kamp om platserna ska ge ett bättre lag. Bara hoppas att det tar Sverige hela vägen till Nordamerika.